Visning av huset

När det endast var 10 minuter kvar så var jag beredd på att agera mäklare själv. Dessutom så hade det blivit något fel på köksavloppet så det "kluckade" hela tiden inifrån köket. Allt var som en dåligt regisserad film. Jag var beredd på att riva upp hus och helvete. Familjen var på väg till nya huset och jag skulle stanna kvar och göra det bästa av situationen.

Då, när det är 10 minuter kvar så dyker han upp. Glad i hågen och med världens största skylt under armen. Han hälsar och jag vill knappt sträcka fram kardan. Sen börjar han som om ingenting har hänt att prata om väder och möjligheter för ett bra bud. Han pulveriserar mina argument om notis i tidning på ett sätt att jag bara står där och nickar.

När jag är på väg att åka iväg till resten av familjen så ser jag åtminstone tre par som kommer för att titta. De är unga och bär på en liten en. Kanske är det första huset för dem och mina tankar försvinner tio år tillbaka i tiden. Det finns ändå hopp och det känns som att detta nu skall gå bra.

Jag gräver och jag klipper så gott det går vid nya huset. Det känns roligt eftersom jag vet att jag jobbar åt mig själv. Äldste grabben hjälper till förtjänstfullt och allt känns bra.

När visningen är över så har fem personer skrivit upp sig på mäklarens lista. En mycket intresserad norrman är kvar. På hans tröja står det "Norske skog" och jag hoppas att det är en stenrik skogsägare vi har på kroken. När norrmannen fått svar på alla sina frågor så skiljs mäklaren och jag. Han lovar att ringa på tisdagen för att berätta vad budet ligger på. Är vi nöjda med det då så säljer vi, om inte så blir det en ny visning nästa helg. Mäklaren säger att det nu är läge att sätta in annons i tidningen för att höja intresset. Jag orkar inte annat än att hålla med.

När mäklaren åkt så kommer givetvis en fråga upp i huvudet på mig. Jag mejlar och hoppas på reaktion: "När blir det slutstäd i vårt nya hus"?